Ändtligen stod prästen på predikstolen.
Församlingens hufvuden lyftes. Såå, där var han ändock. Det skulle ej blifva mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut.
Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hvälft en hjälm öfver hans hufvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man kunnat hugga honom i marmor och uppkallat bilden efter den skönaste af atenare.
Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, rundade haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgadt af snille och andligt lif.
Folket i kyrkan kände sig underligt kufvadt vid att se honom sådan. Det var mera vant vid, att han kom raglande ut från krogen i sällskap med glada kamrater, sådana som Beerencreutz, öfversten med de tjocka, hvita mustascherna, och den starke kapten Kristian Bergh.
Han hade supit så förfärligt, att han ej på flere veckor kunnat sköta sin tjänst, och församlingen hade måst klaga på honom, först hos hans prost och sedan hos biskop och domkapitel. Nu var biskopen kommen till socknen för att hålla räfst och visitation. Han satt i koret med guldkorset på bröstet, skolpräster från Karlstad och präster från grannförsamlingarna sutto rundt omkring honom.
Det var ej tvifvel om, att prästens uppförande gått öfver det tillåtnas gräns. Då, på adertonhundratjugutalet, var man öfverseende i fråga om att dricka, men denne man hade försummat sitt ämbete för dryckenskapens skull, och nu skulle han förlora det.